RUOSU

Nu var det väldigt längesedan jag var inne och skrev här på bloggen. Men detta fick mig att tända till rejält.
Perkele, jag blir så förbannad.
Fick se detta inslag från SVT idag:

http://svt.se/2.126356/1.1998051/90-aring_nekas_plats_pa_finskt_vardhem?lid=puff_1998051&lpos=rubrik

Här kommer en text som jag kopierat från den stödgrupp som finns på facebook för Veikko:


"Veikko är blind och pratar ingen svenska. Hans kontakt med omvärlden sköttes tidigare i hög grad av hans fru, som gick bort i höstas. Sedan dess har Veikko bott själv på ett svenskspråkigt äldreboende utan att kunna kommunicera med personalen. Det enda han vill, hans sista önskan är att få komma till ett finskspråkigt äldreboende.

Enligt lag är kommunen skyldig att ordna finskspråkig vård – om det finns behov för det. Och det är svårt att hitta någon som skulle behöva det mer än Veikko. Men Vaxholms kommun vägrar. Ärendet har bollats fram och tillbaka i kommunen sedan augusti 2009. Kommunen duckar utan att kommentera saken.

Veikkos berättelse är förmodligen bara en av många i Sverige – landet som slår sig för bröstet för sitt sociala omvårdnadssystem.

Det är dags att Vaxholms kommun följer lagen och tar sitt ansvar. Och ger Veikko chansen att leva sina sista dagar med värdighet. Det har han verkligen förtjänat."
------------------------------------------------

"Hänen vaimonsa toimi aikaisemmin Veikon silminä, seurana ja asioiden hoitajana, mutta vaimo kuoli viime syksynä. Sen jälkeen Veikko Virtanen on ollut yksin, ruotsia taitamattomana ja sokeana, ruotsinkielisessä hoitokodissa.

Vaxholmin kunnalla on ollut aikaa hoitaa Veikko Virtasen asiaa viime vuoden elokuusta kun anomus muutosta suomenkieliseen hoitokotiin jätettiin. Sen jälkeen asiaa on selvitetty ja palloteltu. Kunta ei halua kommentoida asiaa.

Laki velvottaa kunnat järjestämään suomenkielistä hoitoa jos sille on tarvetta. Vaxholmin kunnan tulee kantaa vastuunsa ja järjestää Veikolle suomenkielinen hoitopaikka!"









Detta måste få ett stopp. Ring ansvariga politiker. Befinner ni er i samma situation (det finns förmodligen tusentals finnar i Sverige som inte får tillgång till vård på finska). Orka kämpa! Vi måste kämpa! Historien visar oss att det lönar sig att kämpa.

Den 11 september har Ali namnsdag i den finska kalendern. Hur kommer detta sig? I Sverige har ju 13 156 personer namnet Ali, i Finland är det bara 3178 personer. Hur kommer det sig att Finland lyckades införa ett arabiskt namn i den finländska kalendern? Skulle finländarna vara mer öppna än sina västliga grannar? Nja, riktigt så kul är det nog inte. Orsaken till att Ali har förärats med en plats i den finska kalendern beror på att Ali anses vara ett inhemskt (finskt) namn i Finland. Det förhåller sig nämligen på det viset att finskspråkiga män döpts till Ali åtminstone så långt bak i tiden till då finnarna blev kristnade. Precis som Anders är en kortvariant av Andreas, är Ali en kortare variant av Aleksanteri. En stor del av de 3178 finländare som heter Ali i Finland idag är etniska finnar som inte har invandrat till Finland eller bekänner sig till Islam. Min morfar var en av dessa, vilket är anledningen till att jag också bär namnet Ali.

Finskspråkiga hittar vi ju som bekant inte bara i Finland, utan även i Sverige. I den svenska delen av Tornedalen kan man fortfarande hitta män döpta till det (i svenska öron) arabiskklingande namnet Ali. Och Tornedalen har tillhört Sverige längre än exemeplvis Skåne. Vi har alltså haft en Ali kutandes i våra ursvenska skandinaviska skogar under flera hundra år!
I GP den 16 september 2009 fanns det en artikel där man intervjuade Eva Brylla, forskningschef på Institutet för språk och folkminnen, som är en av de fyra medlemmarna i Namnlängdskommittén, den instans som bestämmer vilka namn som ska vara med i namnlängden. Där svarar hon på frågan varför 13 156 personer som bär Ali som namn i Sverige inte får ha en egen namnsdag, men 382 Anselm har rätt till en sådan:

- Vi tänker väldigt mycket på traditionerna. Många irriterar sig på att namn som Bartolomeus och Tiburtius är med. De kanske är heldöda som namn i dag men i folklivstraditionen finns de kvar, säger Eva Brylla.
Nästa revidering av namnlängden sker enligt Brylla kring 2016. Är det då dags för exempelvis Ali och Mohammed?
- Nja, det dröjer nog minst tio år innan de namnen är aktuella. Det avgörande är om ett namn känns främmande eller inte.

Så att namnet Ali, som (jag nyss bevisade) ju uppuppfyller det historiska kravet, skulle kännas mer främmande, än Bartolomeus tycker jag låter väldigt skumt. Jag skulle snarare säga att Ali inte uppfyller kraven p g av dess klassmässiga tillhörighet, tillskillnad från Bartolomeus och Tiburtius...


----------> Andra finska mellanöstern-klingande namn: <------------
Sami
Rami
Raija (Raya/Raja)
Tarja (Darya)

Äntligen verkar det röra lite på sig. Som jag skrivit tidigare i min blogg är jag mycket kritisk till utbudet av finskspråkig media i Sverige. Avsaknaden av en sverigefinsk dagstidning är fortfarande en bister verklighet, trots att målgruppen finns. Även den media som finns består av stora brister. Dels är den inriktad på den äldre generationen sverigefinnar, dels är den uteslutande på finska, vilket tyvärr utesluter yngre sverigefinnar som tappat det finska språket.

För en tid sedan blev jag dock glatt överraskad när jag fick nys om en ny, sverigefinsk kulturskrift. Tidskriften kommer att heta Sheriffi och kommer med sitt första nummer nu i höst. Förrutom att tidningen kommer att ta upp saker som kan intressera en bred publik är tidningen till råga på allt tvåspråkig, både på finska OCH svenska och "därmed kan den läsas av såväl svennar som sverigefinnar vars finska blivit rostig" som Sheriffi skriver på sin hemsida.

Detta kommer bli hur grymt som helst! Så se till att köpa tidningen! Ett av problemen med att sverigefinsk media inte överlevt är att sverigefinnarna inte stöttat och köpt tidningarna.

Läs mer om tidskriften på deras sida:
http://www.sheriffi.se/

Vad ni än gör, varesig ni är sverigefinnar, eller svenskar, så missa inte Stokholms kulturfestival 2009 Veckan är packad med händelser, konserter och annat smått och gott som på något sätt är kopplat till finskhet. Detta för att uppmärksamma märkesåret 2009, alltså 200 år sedan Sverige och Finland skildes åt.

På Stockholms kulturfestivals hemsida står det bland annat att läsa följande:

Årets festival präglas av sommarens stora återträff med Finland – ett land som vi hörde ihop med fram till 1809. På spelplats efter spelplats dyker våra finländska vänner upp och har med sig fina presenter. Det blir bastubad, vemodig tango, undergroundmusik, finsk indie och hårdrock när Finland intar festivalen.

Temat Finland sker i samarbete med Märkesåret 1809 och Nationen växer fram, regeringsprojekt i både Finland och Sverige som ska uppmärksamma att det i år är 200 år sedan Finland och Sverige blev två länder. Syftet med projektet är att stärka samhörigheten med Finland. Mer information om Märkesåret hittar du på: http://www.markesaret1809.se och http://www.1809.fi

Detta kan ju bara vara bra? Eller hur?
Eller vad sägs om stövelkastning på Sergels torg lördagen den 15 augusti? Jag kommer iallafall ta mej dit. Vem vill inte se en finne kasta en stövel skitlångt!? :)

Men höjdpunkten på veckan måste iallafall vara torsdagens Suomi Safari på Gustav Adalfs torg där självaste Eino Grön kommer att uppträda. För er som inte är så välbekanta med finsk kultur så kanske det kan vara svårt att förstå hur mycket denne man betytt, och betyder för den finska tangon. Missa inte denna legend! Som om det inte vore nog så bjuder även det finska/karelska folkmusikbandet Värttinä på bland annat traditionell finsk-ugrisk körsång.

Dessutom hittar vi även våra egna sverigefinnar på Suomi Safari. Artister som Frida Hyvönen eller varför inte Pekka Heino , som tydligen också dyker upp!

Jag är pepp. Detta kommer bli grymt!



Eino Grön:

 

Susanna Alakoskis roman Svinalängorna, som 2006 belönade med Augustpriset och som i Sverige har sålts i mer än 400 000 exemplar, ska bli film. Boken handlar om flickan Leena som växer upp i miljojprogramsområdet Fridhem i Ystad. Uppväxten präglas av utanförskap, missbruk och rasism.

Filmen, som har premiär hösten 2010, kommer ha skådespelerskan Noomi Rapace i huvudrollen.
Regissör är Pernilla August, som också har skrivit manus i samarbete med Lolita Ray.

 

Susanna Alakoski berättar om Svinalängorna.

Nyligen presenterade Sveriges Radio helt nya siffror på antalet sverigefinnar.
I den nya räkningen finns det tydligen 675 000 personer med finska rötter runt om i Sverige. Exakt vad som menas med "finska rötter" är naturligtvis svårt att säga och några siffror över hur många som talar finska eller räknar sig som finne finns ännu inte.

Inte helt oväntat visar en omfattande studie som skolverket genomfört att barn som får modersmålsundervisning får högre betyg än svenska elever. Men som vanligt  verkar politikerna inte intresserade av vad forskare och vetenskap har att säga om flerspråkighet. Jan Björklund meddelade kort efter att studien publicerades att han inte är imponerad och att någon ytterligare satsning på modersmålsundervisning inte kommer göras. Det viktigaste för integratinen är att elever med invandrarbakgrund lär sig svenska, säger Anders Andrén, Jan Björklunds (fp) presssekreterare.

Men vad Bjärklund inte förstått är att detta inte handlar om integration. Integration verkar vara ett mantra som (tyvärr inte bara de borgeliga) politikerna uppreprar så fort som andra språk än svenska kommer på tal. Att kunna fler språk än svenska är inte ett hot mot att vara en del av det svenska samhället. Tvärt om, med hjälp av fler språk kan man göra sig förstådd av fler personer i Sverige än bara de enspråkiga. Storsvenska tankar som Björklund och andra sk liberaler går runt och bär på borde ju vara förpassade till soptippen för länge sedan. Ett språk, ett folk, ett land är idéer som jag trodde var nergrävda för länge sedan. Tydligen inte.

Undervisningsrådet Eva Wirén som författat rapporten har tidigare berättat att andra studier har visat att barn som fått modersmålsundervisning har lättare att lära sig andra språk, men att även betygen generellt skulle öka så mycket var oväntat.

För ett år sedan befann jag mig på Hisingen i Göteborg där jag gled in i en affär på Backaplan som sålde finsk musik, marimekko-produkter och lite finska böcker. Bland böckerna fann jag en bok som stod ut lite bland de andra: "Finska arbetare minns och berättar - medlemmar i Volvos Verkstadsklubb låter minnena rulla " utgiven av LO. Mycket intressant!
Om man vände på boken fick man det finska omslaget. Suomalaiset työläiset muistelevat ja kertovat.
Boken är både på finska och svenska och innehåller intervjuer med arbetare från Volvo i Göteborg. Bland de som intervjuas finns allt från första generationens arbetskrafts invandrare men också deras barn och barnbarn som också arbetar på Volvo.

SJälv uppväxt i Biskopsgården och Tuve och med en finsk mor som också arbetat på Volvo kände jag igen mig mycket i arbetarnas berättelser. Människor som kommer utifrån, som inte levt i exempelvis Tuve kan ha svårt att förstå hur mycket Volvo betytt och betyder för finnarna, men naturligtvis också svenskar och andra invandrare i de nordöstra förorterna i Göteborg. När jag var nere i Göteborg i somras och arbetade i Tuve som fastighetsskötare insåg jag vilket speciellt ställe Tuve egentligen är. Så mycket finnar det finns. Och så mycket Volvo präglat området. Volvobussen som tar dig direkt från Tuve ut till din arbetsplats. Den välbekanta volvojackan som nästan skulle kunna konkurera med träningsoverålen, nätlinnet och träskorna som sverigefinnarnas nationaldräkt ser man överallt man går i Tuve. Jag inser hur nära det är att jag själv stod på bandet på PV eller Lastbilar, eller varför inte på de oräkneliga underleverantörerna som har sina fabriker runt om på Hisingen. Men nu blev det inte så.

Boken är 180 sidor lång på vadera språk, Vänd på boken så har du den finska varianten.
Boken går att beställa, men finns också att läsa som PDF här.

Personerna bakom boken har gjort ett kanonjobb. En stor bit av Sveriges historia, och sverigefinnarnas historia i synnerhet finns äntligen nedtecknad. Även en stor del av min egen historia finns att hitta bland arbetarnas personliga berättelser. En av de personer som ligger bakom boken och som kämpat för att den skulle komma ut är Tarmo Ahonen. En av de mer aktiva sverigefinnarna i Sverige. I sin hemstad Göteborg har han kämpat i 40 år för sverigefinnarnas sak. I en intervju säger han: "- Jag tyckte det var lika bra att kontakta toppen i LO på en gång. Hade jag först ringt Metall hade det tagit tio år till" . De orden beskriver nog trögheten inom Metall när det gäller sverigefinska frågor ganska bra.

Författarna och personerna bakom boken skall ha ett stort tack, och jag hoppas att de inser vilken stor sak de har genomfört.

Boken kan beställas från LO-distribution via LOs hemsida www.lo.se eller per telefon 026-24 90 10.

I gårdagens SVT Uutiset visades ett inslag om det avslag som Malmö kommun gav till ett uppstartande av en sverigefinska friskola. Anledningen till att Malmö kommun inte ville ge tillstånd till en sådan skola var enligt uttalandet: "att barnen kan riskera att hamna utanför det svenska samhället."

Segregering är alltså anledningen till att man inte vill tillåta en skola med fler språk än världsspråket svenska som undervisningsspråk.

Jag måste ställa några frågor till Malmö kommun:
Vet ni om att det i Sverige finns erkända nationella minoriter och att Sverige skrivit på att man skall stödja dessa språk?
Sverigefinska skolan är en helt vanlig skola, enda skillnaden är att den är tvåspråkig. Finska och svenska.
Att hänvisa till hemspråksundervisningen är absurd. Man håller inte ett språk levande med nårgra timmars undervisning i veckan.

Malmö kommun: diskriminering av sverigefinnar är sååå 1973.

Efter att bloggen varit inaktiv under en period tänkte jag att det var dags att skriva lite igen.
Från och med nu kommer jag försöka uppdatera bloggen minst två gånger i månad.

-Andreas Jonasson

Efter att man på sverigefinska flaggans hemsida kunnat rösta på olika alternativ för flaggdagar har nu följande dagar blivit "officiella" flaggdagar.

20 februari, Sverigefinska flaggans dag:
Till minne av den första finska föreningen i Sverige i modern tid. Föreningen Stockholms Finnkår (Tukholmin Suomalaiskunta) grundades 20 februari 1830 i Stockholm av Carl Axel Gottlund där alla finnar i Sverige, inräknat svedjefinnar, oberoende medborgarskap var välkomna. Föreningen hade även ett högre syfte än att bara fungera som en klubb för gemensam trevnad, utan även att befrämja det finska språket och litteraturen i Sverige.

1 april
Den 1 april 2000 trädde konventionen och lagen om minoritetsspråk i kraft och den gav bland annat finskan status som officiellt minoritetsspråk i Sverige.

Midsommarafton

12/5
Finlandssvenskarna firar Svenska dagen i Finland den 6 november. Därför tyckte många att Finska dagen, som är den 12/5 (J.V. Snellmans födelsedag), kunde firas här i Sverige med egen flagga som lyfter sverigefinnar. Snellman var för övrigt född i Stockholm.

Som prenumerant av tidningen Yks'Kaks så fick jag i senaste numret (nr 4/2008) läsa Esa Salomaas ledare. Där beskrev han något som jag som andra generations sverigefinne kunde känna igen mig i väl: Sverigefinskhetens utdöende. Salomaa förklarade exakt hur det sverigefinska organisationslivet och hur den sverigefinska minoritetspolitiken förs på ett mycket slående vis. Jag instämmer helt i Salomaas upplevelese av att det endast är ett fåtal personer som agerar för sverigefinnarnas gemensamma mål. Frågan jag ställer mig är då: om det endast är ett fåtal personer som driver frågorna och är aktiva, är det då verkligen sverigefinnarnas gemensamma mål? Vilka är våra mål? Och, finns det ens någonting som kan kallas för sverigefinskhet? Frågorna är inte helt lätta att svara på. Men en sak är säker: om det nu finns något som kan kallas sverigefinskhet; och om det nu är så att det finns gemensamma mål för sverigefinnarna, så är det mycket svårt, om inte omöjligt, att uppnå dessa om de aktiva endast består av ett fåtal personer. Salomaa beskrev också att dessa fåtal engagerade till största delen består av äldre personer ur första generationen sverigefinnar. Alltså de som kom under 50-, 60,- och 70-talen. De fåtal unga individer som på något sätt aktivt arbetar för finskans överlevnad, utökandet av det finska förvaltningsområdet och höjd status för det finska språket i Sverige överlag, inte är de finnar som man kanke först tänker på. Det är inte andra, tredje eller fjärde generationerna som arbetar. De fåtal engagerade unga är faktiskt, iallafall enligt mina erfarenheter, nytillkomna sverigefinnar. Många av dessa är unga akademiker som flyttat till Sverige för att studera. Och jag misstänker att en stor del av dessa inte kommer stanna kvar så värst länge i landet. Det är dessa som idag arbetar för sverigefinnarnas rättigheter och det finska språkets höjda status i Sverige. Andra och tredjegenerationerna lyser med sin frånvaro. Precis som Salomaa i sin artikel beskrev, så kommer de fåtal aktiva att snart försvinna, av naturliga skäl. Och när sedan de nytillkomna studenterna sedan flyttar hem, vilka finns det då kvar att föra traditioner och språk vidare? Om vikten av att föra det finska språket vidare är en annan diskussion. Vi får utgå ifrån att detta är ett av våra gemensamma mål.

Vems eller vilkas fel är det att de infödda sverigefinnarna ratar de finska organisationerna? Salomaa menar att påståendet att de unga sverigefinnarna har blivit svenskar bara är en liten del av förklaringen. Salomaa menar, och jag instämmer, att det äldre gardet inte lyckats övertyga de unga om finskhetens stora värde för dem. Hur detta skulle gå till, menar Salomaa, är fortfarande olöst. Salomaa fortsätter artikeln med att det knappast finns någon mening med att gnälla, vilket han har helt rätt i. Istället uppmanar han läsarna att ta en funderare. Vilket jag har gjort. Jag menar att en viktig lösning är att de gamla gardet också öppnar upp för de gamla. Just nu arbetar de älre generationerna i de dolda. Vilka unga sverigefinnar VET OM att det försegår en kamp för finskheten i Sverige? Vilka unga sverigefinnar KÄNNER TILL att det finska språket är officiellt minoritetsspråk i Sverige? Vilka unga sverigefinnar vet ens om att det finns finska tidningar, organisationer etc i Sverige? Jag gissar på en mycket liten minoritet. Och varför? Därför att den vetskapen är totalt ointressant för dessa individer då tidningarna, organisationerna inte är öppna eller riktade/anpassade för unga sverigefinnar. Språket är uteslutande finska, nyheterna och artiklarna i de sverigefinska tidningarna är uteslutande riktade till de äldre. Musiken som spelas på exempelvis Sisuradio är riktade till föräldrargenerationen. Så, det sverigefinska samhällslivet och kulturlivet är totalt ointressant.

Jag menar alltså att ett första steg vore att se över sina aktiviteter. Vad kan man spela för musik i radio, vad kan vi tala om i tidningarna och vad kan vi ha för aktiviteter som kan locka de nya generationerna in i, eller tillbaka till, det sverigefinska samhället?

På sista tiden har jag fått många frågor om vem som egentligen har rätt till modersmålsundervisning i skolan.
Om man söker på internet hittar man en del, men mycket av informationen som står på kommunerna och skolornas hemsidor är inaktuell, och stämmer inte längre. Speciellt den nya lagen som träder i kraft den 1 juli 2008 har många glömt att nämna.

Så, låt oss reda ut modersmålsundervisningen.

"En elev ska få modersmålsundervisning om...
* en eller båda av elevens vårdnadshavare har ett annat språk än svenska som modersmål.
* språket utgör dagligt umgängesspråk för eleven.
* eleven har grundläggande kunskaper i språket.
* eleven önskar få undervisningen.

En samisk, tornedalsfinsk eller romsk elev ska erbjudas modersmålsundervisning även om språket inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller en elev som är adopterad och som har ett annat modersmål än svenska. Från 1 juli 2008 gäller denna bestämmelse även finska och jiddish.

En kommun är skyldig att ordna undervisning i ett språk om minst fem elever väljer språket. När det gäller modersmålsundervisning för samiska, tornedalsfinska eller romska elever är en kommun skyldig att ordna undervisning även om färre än fem elever väljer språket. Från 1 juli 2008 gäller denna bestämmelse även finska och jiddish.

Modersmålsundervisning utanför timplanebunden tid kan begränsas till högst sju läsår om inte eleven har ett särskilt behov av sådan undervisning. Denna begränsning gäller dock inte för samiska, tornedalsfinska eller finska elever. "

läs också mitt inlägg om flerspråkighet: http://sverigefinnar.blogg.se/2008/january/ge-ditt-barn-en-gava.html

De nedskärningar som SVTs VD Eva Hamilton igår torsdag presenterade kommer inte att drabba den finskspråkiga verksamheten inom SVT. Bland de första tankarna som slog mig när jag hörde om nedskärningarna var att nu ligger naturligtvis den finskspråkigaverksamheten dåligt till. Men SVT Uutiset meddelade igår till mångas lycka att några sådana nedskärningar inte kommer att inträffa, och drömmarna om utökade sändningstider för bland annat Uutiset behöver alltså p g a dessa nedskärningar inte begravas.